Det är inte många dagar sedan vi kom hem från vår förra “minisemester” och imorgon bär det av på vår nästa resa. Denna gången ska vi resa till mina föräldrar där de har ordnat en spontan släktträff.

Jag har äntligen läst ut boken Ditt kompetenta barn: på väg mot nya värderingar för familjen skriver av Jesper Juul. Familjeterapeuten Jesper Juul ifrågasätter den ”gamla” auktoritära uppfostran, han visar istället en uppfostran som bygger på lyhördhet och en jämlikhet mellan förälder och barn.

Detta är en bok som jag rekommenderar alla föräldrar att läsa då den ger en intressant synvinkel av föräldraskapet och barnet som en kompetent individ.

Bröllopsdagen blev mycket lyckad,  med ett varsit glas vin i handen samt en bricka full med ost  och kex började vi prata om vår framtid tillsammans.

När vi valde att flytta till vår nuvarande bostad såg vår livsituation annorlunda ut och jag var då höggravid. Vår tanke var då att denna lägenheten skulle fungera som en bostad fram till den dagen vi fick råd att köpa oss ett hus i en mindre stad. Min realistiska make har räknat ut att vi förmodligen inte kommer att ha råd med ett eget hus inom de närmsta 4-5 åren, det innebär att sonen kommer att vara ca 6 år gammal den dagen det finns en chans till ett husköp. Området vi bor i nu är lugnt men långt ifrån barnvänligt. Det är ont om lekplatser och finns egentligen ingen utegård där sonen kan leka. Vältrafikerade vägar omger husen och det är ett ganska dystert område. Jag anser inte att det är någon bra plats för barn att växa upp på.

Vi har nu börjat fundera på om vår nästa flytt behöver innebära ett eget hus eller om det lämpligaste vore att flytta till en annan hyresrätt. En hyresrätt i en ny stad kan ge oss möjligheten att “känna av” staden innan vi bosätter oss i ett hus. Det ska helst vara en hyresrätt i ett barnvänligt område med tillgång till en uteplats.

Jag är född och uppvuxen vid havet och min längtan dit blir större för varje år som går. Som ungdom kunde jag ta cykeln ner till stranden och som familj åkte vi ofta ut med båten. Tillgången till havet är något som jag vill ge mina barn när de växer upp.

Det känns nu som att vi börjar bli ganska färdiga med storstadslivet då man som förälder har andra prioriteringar när det gäller boende. Varberg är en stad som både jag och maken har fastnat för trots att ingen av oss någonsin har varit där. Det verkar vara en lugn och rogivande stad som samtidigt ligger nära en storstad.

Bild: www.varberg.se

Det är med blandade känslor som jag tänker på ännu en flytt då det innebär att vi måste starta om på nytt för tredje gången. Jag vet hur ensamt det kan vara som nyinflyttad och det är något som jag helst inte vill behöva uppleva ännu en gång, samtidigt lockas vi båda till en mindre stad och en framtida flytt känns oundviklig.

Idag för tre år gifte jag och maken oss i stadens rådhus. Det är ett underbart minne som självklart är värt att firas lite extra. Vår ekonomi tillåter dock inte den barnfria middagen som vi hade längtat efter utan det får istället bli en hemmakväll med lite rött vin samt ost och kex.

Som jag tidigare nämnt i bloggen har jag under flera års tid lidit av en extrem flygrädsla. Som liten älskade jag att flyga men i samband med min depression vände det till en stark rädsla. Rädsla för det trånga utrymmet och tanken över att jag befinner mig högt upp över marken utan kontroll över situationen. Min rädsla har under de senaste åren fått mig att undvika flygresor men nu kände jag att det var dags att ta itu med min rädsla.

Jag förberedde mig inför flygningen med att ifrågasätta tankarna när jag upplevde minsta lilla ångest. Hur stor är risken för att det ska hända något? Varför väljer många att flyga om det vore farligt? Jag försökte även att jämföra flygresan med en vanlig bussresa, en flygtur är bara ett annat sätt att resa och det är egentligen inte någon större skillnad. Luftgroparna liknar gropar som uppstår i vägen där bussen kör.

Under flygturen försökte jag hålla tankarna på tidningen jag bläddrade i, sonen som satt i makens knä eller smörgåsen som jag åt. När jag tappade min fokusering och upplevde ångest arbetade jag bort den med hjälp av djupandning.

Min rädsla infann sig enbart under mycket korta stunder och jag kan definitivt tänka mig att sätta mig på ett flygplan snart igen.

Jag blev rekommenderad boken Fri från oro, ångest och fobier skriven av Maria Farm och Håkan Wisung men hann tyvärr inte läsa den.

Sent igår kväll kom vi äntligen hem till vår efterlängtade lägenhet. Det blev ett kärt återseende och sängen var tom skönare att sova i än vad jag hade förväntat mig

Vi har haft en bra resa och sonen har fått möjlighet att knyta an till sin farfar, samtidigt har resan varit onödigt påfrestande då vi stundvis upplevt det som att vi enbart var ivägen. 

Det tär på krafterna att befinna sig i ett hem fullt av onödiga konflikter som ligger och bubblar under utan. Jag är iallafall tacksam över att sonen fick en chans att träffa sin farfar och hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.

Vinbärsbusken blev sonens favoritställe i trädgården

Dagarna rusar förbi och imorgon reser vi hem igen. Vi försöker ta tillvara av tiden tillsammans då det förmodligen kommer dröja länge till nästa gång. Sonen är i himmelriket då han har tillgång till en trädgård med både vinbär och körsbär. Miljöombytet är uppskattat men nu börjar hemlängtan komma.

Vi är nu på plats hos sonens farfar och återhämtar oss efter resan. Det har gått över förväntan och min rädsla var knappt märkbar. Har jag övervunnit min flygrädsla?

Jag har tidigare trott att småbarn inte har förmågan att känna några djupare band till deras jämnåriga kamrater, slumpen avgör vem som blir deras lekkamrat på tex, lekplatsen och de är nöjda så länge det finns någon att leka med.

Den senaste tiden har jag dock börjat fundera kring om det ändå kan vara så att småbarn kan uppleva en form av “vänskap” redan i tidig ålder. Jag märker hur sonen lyser upp när han träffar en av sina vänner och vi alla upplever det som att de två förstår varandra. När jag sedan jämför sonens reaktion tillsammans med ett annat jämnårigt barn, som han träffar minst lika ofta, är inte reaktionen lika positiv. Sonen är inte lika intresserad av den “vännen” och vid vistelser på lekparken leker de oftast isär.

Tror du att barn kan uppleva “vänskap” redan i tidig ålder?

Höstnyheterna börjar nu trilla in hos Polarn O.Pyret. Höstkollektionen känns än så länge som en av deras sämre men förhoppningsvis har inte godbitarna kommit in i sortimentet ännu. Följande plagg hade suttit fint på sonen i höst:

Zip Jacka Barn 325 :-

Tröja Barn 195:-

Jag hoppas på lite mer färg i resten av kollektionen då det kan behövas i höstmörkret.

Det är en stor anledning till att Polarn O.Pyret är en av mina favoritbutiker.