Arkiv för ‘Mina tankar och reflektioner’ kategorin

För ett tag sedan bevittnade jag en händelse på lekplatsen mellan en pappa och hans son. Sonen, ca 4 år gammal, cyklade omkring på sin cykel runt lekparken. När han frågade sin pappa om han fick cykla en annan väg, som ledde bort från lekplatsen, fick han ett bestämt nej. Pappans nej gjorde sonen ordentligt ledsen och han grät samtidigt som han förklarade att han inte tyckte det var roligt att cykla runt lekparken. Sonens tårar bemöttes av pappan med en arg ton och ord som handlade om att han skulle skärpa till sig. Pappan uppmanade sonen att sluta gråta annars så var de tvungna att gå hem.

Många vuxna skulle ta väldigt illa vid sig om någon sa till de att sluta uttrycka sina känslor, hur kommer det sig då att det i många fall är accepterat att uppmana barn till att sluta gråta eller vara arga? Vad förmedlar vi som vuxna till barnen när vi uppmanar de att bete sig annorlunda i förhållande till vad de egentligen känner? Vi lär barnen att de måste kontrollera sina känslor och invaliderar det de försöker att uttrycka. Barnen får lära sig att deras känslor är betydelselösa och att man måste anpassa sig till vad som är “bekvämt” för ens omgivning.

Jag har själv gjort liknande misstag i mitt bemötande gentemot sonen, dock aldrig när han varit ledsen utan däremot när han har sitt gnälliga humör. Det är ansträngande att lyssna på ett gnällande barn under x antal timmar vilket lätt resulterar i att man låter sina egna känslor ta över och slänger ur sig något argt i stil med “Nu får du sluta gnälla” eller “Jag orkar inte höra på ditt gnäll längre”. De känslokalla kommentarerna leder dock sällan dit man vill utan kan tom få en motsatt effekt. Bekräftelse kan ibland vara det enda som behövs för att man ska ta sig ur den jobbiga situationen och samtidigt förmedlar man till barnet att deras känslor är betydelsefulla.

Sedan sonen startade sin inskolning har han visat en helt ny längtan efter hemmet. Han pratar upprepande om att åka hem så fort vi går utanför dörren. Direkt när vi kommer för att hämta honom på förskolan säger han frågande “hem”. Han upprepar frågan konstant till vi närmar oss ytterdörren. Han frågar sällan om att gå ut som han gjorde tidigare och verkar trivas mer i hemmets lugna vrå. Hans hemlängtan har inneburit att jag har försökt planera om våra kommande helger för att kunna spendera mer tid hemma. Jag tolkar hans beteende som att han har ett behov av att komma till ro efter alla nya intryck i samband med inskolningen. Det är en stor omställning att vistas 25 timmar i veckan på en förskola jämfört med att spendera nästan all sin tid hemma. Jag har själv liknande behov när jag startar ett nytt jobb eller upplever andra omställningar i livet. Hemmet blir den plats där man får en chans att återhämta sig och komma till ro.

Hur tänker ni kring ämnet? Kan även småbarn uppleva ett behov av att få vara hemma?

Nina skriver ett blogginlägg angående barns långa dagar på förskolan vilket skapar en del upprörda känslor hos hennes läsare.

I tidigare inlägg har jag belyst samma ämne och jag håller med om hennes åsikter gällande barns långa dagar på förskolan. Förskolan är en intensiv plats med stora barngrupper vilket tröttar ut barnen. Barnen behöver dessutom få umgås med sina föräldrar för att återhämta sig och uppleva hemmets trygga vrå. Barn har inte lika mycket ork som vuxna och de har inte har heller samma möjlighet att rensa bland dagens alla intryck. Trots detta har barnen längre “arbetsdagar” än sina föräldrar. Många föräldrar anser att de inte har något val utan att barnen måste vistas mer tid på förskolan än vad de gör i hemmet.

Jag tror att man som individ måste vara medveten om de val man gör i livet. Hur hårt det än är handlar det nästan alltid om att man gör ett val. Istället för att välja att tränga in sig i en liten tvåa tillsammans med sina två barn väljer man att jobba extra för att ha råd med bostaden där familjen trivs. Man anser sig inte kunna leva utan bilen och jobbar därför heltid för att finansiera kostnaden. Det är dessutom otänkbart att leva på pasta och ketchup flera dagar i veckan och man väljer att lyxa till maten minst 1 gång i veckan. Barnens kläder ska vara nya och att handla på seconhand eller använda tygblöjor är otänkbart. Man väger för och nackdelar för att ta det beslutet som passar sin familj.

I vårt fall har vi valt att skola in sonen vid 2 årsålder trots att vi egentligen hade velat vara hemma med honom i ca ett halvår till. Jag har valt att återgå till mina studier för att avsluta min utbildning för att förbättra vår nuvarande ekonomiska situation. Detta är vårt val för det är ingen som tvingar oss att placera sonen på förskolan. Jag hade kunnat välja att vara hemma ett halvår till men då hade vi förmodligen fått leva på nudlar och knäckebröd. Jag väljer en ekonomisk trygghet framför tid tillsammans med sonen. I framtiden kanske jag dessutom kommer att välja att låta sonen var lite längre dagar på förskolan för att få tid till studierna. Maken kanske kommer att välja att inte gå ner i tid på sitt jobb för att behålla hans nuvarande månadslön vilket innebär att även sonen får vara längre dagar på förskolan, trots att vi helst hade haft honom hemma hos oss. Livet är fullt av valmöjligheter beroende på vad man väljer att prioritera.

Andra bloggare om ämnet.

Min mamma informerade mig för ett tag sedan att hon beslutat sig för att besöka den bokmässa som anordnas varje år i min hemstad. En positiv nyhet eftersom jag vet att hon, precis som jag , älskar att läsa och gå omkring på mässor. Trots min längtan efter att få besöka mässan frågade jag inte om jag kunde följa med då min misstanke var att hon ville besöka den på egenhand. Nu har hon dock informerat mig om att hon valt att bjuda med min syster på mässan eftersom hon helst inte vill besöka den själv. Min syster som knappt läser överhuvudtaget samt bor i en helt annan stad. Jag längtar efter denna mässa varje år men har sällan råd att besöka den, slog det aldrig henne att fråga mig om jag ville följa med. Vi träffas bara under ett par tillfällen varje år och mässan vore dessutom en bra chans för oss att umgås som mor och dotter. 

Ibland har jag svårt att förstå hur mina nära väljer att agera i situationer samtidigt som det skapar en sorg att känna sig “bortvald”.

Många föräldrar väljer att låta sitt barn använda sig av napp för att stilla deras sugbehov. Nappen blir en tröst under barnets första levnadsår och hjälper de att trygga sig själva. I takt med att barnet växer minskar deras sugbehov men den starka relationen till nappen finns ofta kvar. Nappen har blivit en central del i deras vardag och något som barnet förknippar med trygghet. Bör användandet av napp begränsas i takt med att barnet blir äldre eller låta barnet använda sig fritt av nappen?

Jag tror att det är viktigt att man succesivt begränsar användandet av nappen till exempelvis sovstunderna. Napp är ett bra sätt att låta barnet trygga sig själv men samtidigt har användandet flera negativa aspekter. Många tänker främst på barnets språkliga utveckling samt hur nappen påverkar barnets tänder. Det få reflekterar över är om nappen kan påverka barnets emotionella utveckling. Jag tror att ett barn som får fri tillgång till napp får mindre möjlighet att lära sig att trygga sig på andra sätt. jag tror att barnet bör få en chans att uppleva sorg och frustration för att lära sig hantera dessa känslor utan nappens hjälp.

Jag tror att det är viktigt att avvänjningen sker i etapper och att man kanske börjar med de stunder då barnet oftast är på bäst humör. Det kommer förmodligen skrikas och gråtas en hel del över bortplockandet eftersom barnet plötsligt blir tvungen att hantera sina känslor utan en av sina viktigaste trygghetsföremål.

Hur ser ni på barns användande av napp och tror ni att nappen kan ha en negativ inverkan på barnets emotionella utveckling?

Jag har tidigare trott att småbarn inte har förmågan att känna några djupare band till deras jämnåriga kamrater, slumpen avgör vem som blir deras lekkamrat på tex, lekplatsen och de är nöjda så länge det finns någon att leka med.

Den senaste tiden har jag dock börjat fundera kring om det ändå kan vara så att småbarn kan uppleva en form av “vänskap” redan i tidig ålder. Jag märker hur sonen lyser upp när han träffar en av sina vänner och vi alla upplever det som att de två förstår varandra. När jag sedan jämför sonens reaktion tillsammans med ett annat jämnårigt barn, som han träffar minst lika ofta, är inte reaktionen lika positiv. Sonen är inte lika intresserad av den “vännen” och vid vistelser på lekparken leker de oftast isär.

Tror du att barn kan uppleva “vänskap” redan i tidig ålder?

I Lördags skrev Ann Söderlund den mycket läsvärda krönikan “Mer pippifrihet åt barnen” där hon belyser föräldrars oro och försök att skydda sina barn.

I en del av texten känns beskrivningen skrämmande likt mitt eget förhållningssätt som förälder. Jag har en förmåga att oroa mig för det mesta som kommer i sonens väg. Under utevistelserna är han fullt klädd i solskyddskläder för att undvika solens farliga strålar, när han äter svårtuggad föda som exempelvis morötter sitter jag redo för att rycka ut om han skulle råka sätta en bit morot i halsen, rutschkanor är min värsta fiende då det framkallar en oro av att han ska falla ner och skada sig. Listan kan bli mycket längre än så här och oron ökar i takt med att sonen blir äldre och mer rörlig.

Jag upplever det som att dagens föräldrar är mer oroliga av sig än tidigare generationer och att vi ständigt försöker komma på lösningar för hur vi kan underlätta för barnen. Hur kommer då vår oro att att påverka våra barn? En liten del oro tror jag är naturligt och bidrar till att man som förälder är mer uppmärksam vi situationer som kan blir farliga. Jag tror dock att en överdriven oro kan leda till ängsliga och otrygga barn eftersom de läser av föräldrarnas känslor. Oron kan i sin tur leda till onödiga förbud som inte tillåter barnen leka i den utsräckning som de behöver. Jag minns en granne vars mamma var så pass orolig att han sällan kunde delta i kompisarnas lekar, detta ledde i sin tur till ett utanförskap. Jag tror att det är viktigt att försöka ifrågasätta  och jobba med sin oro för att kunna njuta av livet. 

Är du en förälder som oroar dig mycket över dina barn?

Jag har tidigare reagerat när mina väninnor berättat hur de brukar ta med barnen till förskolornas utegårdar  för att leka när förskolorna inte är öppna. Min syn på förskolornas utegård har alltid varit att den tillhör förskolans personal samt barnen som går på förskolan, det känns fel att man som främmande förälder och barn utnyttjar området utan deras vetskap.

Idag på min och sonens utevistelse gick vi förbi en förskolas utegård och eftersom grinden var öppen lyckades sonen smita in. Jag tillät honom åka en stund i rutschkanan innan vi gick vidare. Vad är det egentligen för “regler” som gäller på förskolors utegårdar när de är stängda? Om en förskola inte vill att främmande barn ska leka på deras utegård kanske  de väljer att låsa grinden eller sätta upp ett anslag.

Anser du att de är ok att låta barnen vistas på förskolornas utegårdar eller är det ett förbjudet område? 

Bild från den period när sonen åt det mesta och aldrig protesterade när det serverades mat.

Sonen matvägrade ännu en gång maten som serverades och denna gång fick han lägga sig på en tom mage. Det låter mer dramtiskt än vad det var eftersom han verkade mer intresserad av sängen än maten. Jag är kluven i frågan kring hans matprotester då jag verkligen inte vill att det ska bli någon form av maktkamp, samtidigt vägrar han ibland innan han ens sett maten och börjar direkt fråga efter en “macka”. Ibland upplever vi det som att han har börjat se mackor som en del av måltiderna, han smakar lite på maten för att sedan be om en macka.  Han ska aldrig bli itvingad mat han inte gillar men ändå bör han ge maten som serveras en chans. Det märks tydligt när han inte vill äta pga av att han inte gillar maten och då erbjuds han ett annat alternativ. Denna förändring i hans matbeteende är lite skrämmande då han alltid tidigare varit glad för mat men nu kan han ofta få utbrott så fort han ser maten på bordet. Jag misstänker dock att det till en stor beror på hans “frigörelse och bestämmande” (läs trots) än att maten inte passar honom i smaken.

Hur löser ni de måltiderna när barnet inte ens vill smaka på maten? Erbjuder ni ett alternativ eller visar ni att det är maten som serveras som gäller?

De senaste dagarna känns som en ständig kamp med sonen och mitt tålamod börjar nu att ta slut. Måltiderna som tidigare varit en mysig stund består nu av det ena utbrottet efter det andra. Det är fel halklapp, fel tallrik. fel mat, fel bestick, fel dryck och självklart dessutom fel på vart jag sitter samt allt som jag gör. Jag försöker bemöta sonen med respekt och tålamod men ibland rinner bägaren över ordentligt. Vid lunchen blev det för mycket och efter hans tjugonde utbrott fick jag nog och satte kraftfullt ner honom på golvet. Inte så hårt så det kunde göra ont fysiskt men på ett sätt som var medvetet markerande. Jag drabbades genast av en enorm ånger över vad jag hade gjort eftersom den sortens handlingar inte är tillåtna enligt mig, handlingen kan uppfattas som kränkande och visar på en brist av respekt för barnet. Jag vill inte vara den auktoritära föräldern som gör allt för att mitt barn ska lyda.

Ibland känns det som om man stångar sig blodig under hans utbrott och inte vet hur man ska ta sig ur situationen. Blir det någonsin lättare eller är detta bara toppen på isberget?