Arkiv för ‘Läsarna får ordet’ kategorin

För ett tag sedan fick jag ett mail från Emma som gärna ville dela med sig av hennes erfarenheter kring missfall.
Här kommer Emmas berättelse:

Hej allihopa , jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina erfaranheter ang missfallen.

Allt började i augusti 2007, mamma sa till mig att hon tyckte jag skulle göra ett gravtest, jag hade mått illa och varit trött den senaste tiden.
Ett gravtest blev det , som visade svagt positivt.
Jag blev jätteglad, min sambo visste inte riktigt hur han skulle reagera.
Jag var då 18 och han 19 år, men vi beslöt oss för att behålla barnet.

I min familj har alla fått barn tidigt, så det var absolut inget konstigt med det.
Men september kom, och en morgon när jag skulle kissa, så började jag blöda.
Det första jag gjorde var att ringa mamma, eftersom min sambo var ute på ärenden.
Hon sa att jag skulle ta det lugnt, det behövde inte vara något, lugnande hon mig med.
Men jag blev så rädd att jag skakade, sambon kom hem i samma veva.
Tillslut så ringde dom en ambulans, dom kom och hämtade mig skjutsade mig till Sjukhuset.

Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, men när jag satt i ambulansen så kände jag mig endå trygg.
När vi kom fram så gjordes en vaginalt ultraljud, hon som gjorde det sa ingenting, jag började bli otålig och frågade,
är det något fel ?
till svar fick jag, du har fått missfall.

Jag blev chockad, fast jag visste någonstans att det var så.
Men hon lämnade rummet, och sedan fick vi åka hem.
Ingen att prata med, ingenting.
Jag vet inte hur det brukar vara, om man ska få prata med någon.
Men jag hade vela det & även min sambo , vi hade så många frågor.

Men samma dag så åkte vi till våra föräldrar, pratade i flera timmar.
Tills jag insåg för stunden att det inte var mitt fel.

Tiden gick och vi sa att vi skulle ta det med barn som det kom, ingen stress inget planerande.
Runt Jul 2007 & Nyår 2008 så belv jag gravid igen, överlycklig.
Men vågade inte tro något ännu, vågade inte hoppas.
När vi skulle på vårt första besök hos Barnmorskan, så skulle jag kissa direkt efter.
Blod igen, då visste jag att det var missfall igen, redan innan vi skulle till barnmorskan visste jag att något var fel.

Barnmorskan sa att jag skulle åka hem och vila, det var inte säkert att det var något.
Precis som mamma sagt när vi fick första missfallet.
Vi åkte hem, försökte vila, men jag började få enorma smärtor i ryggen.
Missfallet var i full rulle, och inget kunde stoppa det.

Mamma ringde och rådfrågade en gynekolog, som ville att jag skulle komma in.
När vi kom in, fick jag morfin sedan låg jag på sjukhuset i 4 dagar.
Mycket för att jag var ung, inte förstod så mycket osv.
Men den 3e dagen så valde dom att skrapa mig, för att få slut på eländet för mig & min sambo.

Dagen efter började en ny resa, min sambo ville vänta med barn.
Då förstod jag inte hur han kunde säga så, hur kunde han vilja vänta.
Jag vill ha barn, men efter en tid förstod jag att det var bra för mig att vänta.
Min kropp skulle få hämta igen sig.

Nu har min kropp fått återhämta sig i ca 1 år, idag är vi besluten om att försöka bli med barn igen, och i Juni 2009 så ska vi börja försöka igen.
Tiden har gått så otroligt fort, ibland känns det som att allt skedde igår.
Men jag har lärt mig att hantera missfallen, förstått varför det kan bli så osv.
Pratat med psykolog och fått allt klart för mig, men självklart finns rädslan kvar, och Juni börjar närma sig med stormsteg.
Så oron finns där, men jag är förberedd på ett helt annorlunda sätt.

Kram Emma

Klicka här om du vill läsa mer om Emma

Har du något som du gärna skulle vilja ta upp på bloggen? Kanske en erfarenhet som du gärna skulle vilja dela med dig av? Kanske en solskensberättelse som få läsaren att le eller något allvarligare som ger oss en del eftertanke. Tveka inte att skicka ett mail till studentmamman@gmail.com så kanske du också hamnar i denna kategorin.

Jag kom i kontakt med Amanda genom en tävling som anordnades här på bloggen och när jag fick en glimt av hennes liv som mamma bad jag henne genast att skriva ett gästinlägg. Här kan ni läsa hennes berättelse om hur det kan vara att leva med ett sjukt barn.  

"Jag har fått ett erbjudande av studentmamman att göra ett gästinlägg här på hennes blogg där jag kan skriva om hur det är att leva med ett sjukt barn. Naturligtvis gör jag gärna det. ^^
 
Först måste jag ju säga att min son Ludwig har ju ingen direkt sjukdom i den bemärkelsen. Han föddes med något som heter esofagus atresi och som egentligen innebär att en förbindelse mellan magsäck och matstrupe fattas. I Ludwigs fall bara en så liten bit som ca 1 cm. Detta är något man brukar operera direkt och så blev det också för oss. Vi fick åka från vårat hembb i Linköping till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Sthlm och han opererades bara några dagar gammal. Och det är egentligen först där Ludwigs problem börjar. Efter operationen.
Man lyckades lappa ihop glappet som var men man råkade komma åt nerver som går tillstämbanden så han fick en stämbandsförlamning istället. En stämbandsförlamning innebär antingen att stämbanden ställs helt öppna i halsen, eller som i Ludwigs, fall slår lock. Han kunde alltså inte andas själv. Inte äta själv. Och ingen kunde svara för hur hans framtid skulle komma att se ut. Detta är högst ovanligt att det inträffar så därför tog det ett tag innan man förstod felet. Man hade då "pressat" Ludwig att försöka klara sig utan respirator ett flertalet gånger. Men han orkade inte. Och det var just för att han inte klarade sig utan resp som man sen förstod att nåt ar fel. För visst är så små barn trötta efter en operation men dom bör piggna till efter ett par dagar och sen klara andningen själva.
För Ludwigs del blev det sen iaf en övergång från respirator till cpap (en sorts andningshjälp som pressar ner luft i en jämn ström i lungorna men som tillåter honom att andas själv). Vi fick flytta från barnintensivvård till långintensivvård. Ludwig fick operera in en knapp på magen genom vilken han kunde få sin mat. Innan hade han juh sond i näsan men nu förstod man att det skulle nog ta ett tag innan han fixade att äta själv, Om han nu skulle komma att kunna äta själv. Och sonden i näsan kom han snabbt på hur man ryckte ut. Så en direkt sond via magväggen fick det bli. Det blev också flera sövningar till där man vidgade just runt det parti man hade lappat ihop i matstrupen eftersom det blir trångt och svullet om inte matstrupen används. Dessa ingrepp är egentligen väldigt lindriga men eftersom Ludwig blev högriskpatient att söva i och med de andra besvär han hade så blev det lite större.
Efter ca tre månader i Sthlm skickades personal från Linköpings noenatalavdelning upp och fick lära sig om Ludwigs utrustning. Dom kunde ju givestvis cpap sen förut men inte just den sorten Ludwig hade fått och som är just en hem-cpap, som man kan ha i hemmet. Dom fick iaf en utbildning och fick träffa oss och Ludwig. Lära sig vad han tycker om och inte tycker om. Våra rutiner i sthlm osv. Sen fick vi äntligen komma till Linköping.
I Linköping låg vi sen på neonatalen i en månads tid och sen fick vi byta avdelning till barn och där låg vi sen också ytterligare några månader innan vi äntligen fick åka hem med vår lille kille för första gången. Hemgång blev det först när vi fått hjälp med kommunen att styra upp nattvak till Ludwig, eftersom han inte får lämnas själv.
 
När Ludwig var ungefär ett halvår gammal började vi märka att han gav ifrån sig små ljud (innan hade han inte låtit något alls i och med stämbandsförlamningen). Ljuden blev högre och högre och fler och fler. Han kraxade ju som en kråka med för oss var det ljuv musik. ^^
Man gick ner och kollade rörelser i stämbanden med ett instrument via näsan och kunde konstatera att förlamningen ar på väg tillbaka. Vi började testa att vara utan cpap korta stunder. Det gick bättre och bättre och så en dag så vägrade Ludwig att ha cpap något mer. Då fick han slippa den dagtid men ha den på nattetid. Och ungefär där är vi idag. Vi har fortfarande nattvak, fortfarande cpap. Men nu heter det vid behov. Alltså när Ludwig är sjuk eller när han sover.
 
Allt detta som Ludwig fått gå igenom har också lett till att han är äldigt infektionskänslig. Väldigt lätt drar på sig lunginflammationer.
Även om vi numera oftast klarar av att vara på hemmaplan med honom även när han är sjuk så är det väldigt mycket extra jobb. Vi sondmatar fortfarande, det är skötsel av knappen med allt vad det innebär. Inhalationer åtta gånger per dygn. Något som inte är helt lätt med en 1½ åring med egen vilja. ) Massor med mediciner. Flera sjukhusbesök per vecka (är ju så många inblandade, kuratorer som hjälper till med kontakt till försäkringskassan osv och allt tjat som blir där, sjukgymnaster som hjälper till med tips på andningsgymnastik för att hjälpa lungorna lite på traven, bvc och barn LAH (lasarettsansluten hemvård) som hjälper till med vikt, längd och allmäna frågor och i Ludwigs fall är det också kontakter med Audionom eftersom han inte hör så bra, Dysfagiteam som hjälper till med barn som inte kan äta själva, Logoped som också hjälper till med matbesvär, Barnhabiliteringen som också samordnar hjälp. Ja, ni ser…listan kan göras hur lång som helst.
 
För våran del har det inte fungerat problemfritt med nattvak eller med kontakt med kommunen. Inte heller med försäkringskassan. Innan vi fick ett sjukt barn trodde jag att i Sverige får man garanterat all hjälp man behöver när något sådant här inträffar. Men den nakna sanningen är att man får slåss med näbbar och klor för att få den hjälp man lagligen har rätt till. Man får INGENTING gratis.
MEN hade Ludwig varit född i något annat land, låt säga Kenya, så hade han garanterat inte överlevt. Så i Sverige har vi helt klart ganska bra förutsättningar men de går definitivt att finslipa lite.
 
Så till sist vill jag bara säga att efter regn kommer solsken. Man ska aldrig ge upp! Om det är något allt detta lärt mig så är det att ta vara på det man har!
Och var rädda om varandra!
 
♥ Amanda"

Klicka här om du vill läsa mer om Amanda och Ludwig.

Har du en berättelse att dela med dig av så tveka inte att skicka ett mail till studentmamman@gmail.com

Ibland kan livet ta en oväntad vändning och saker och ting kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Vi har alla våra små berättelser och en del av de känns viktiga att ta upp här på bloggen. Jag vill ge mina läsare en chans att få ta del av varandras berättelse och därför har jag startat denna kategori.
Har du något som du gärna skulle vilja ta upp på bloggen? Kanske en erfarenhet som du gärna skulle vilja dela med dig av? Kanske en solskensberättelse som få läsaren att le eller något allvarligare som ger oss en del eftertanke. Tveka inte att skicka ett mail till studentmamman@gmail.com så kanske du också hamnar i denna kategorin.

Först kommer ni att få ta del av en berättelse om hur det kan vara ett leva med ett sjukt barn.