Arkiv för ‘Höftledsluxation’ kategorin

När sonen knappt var ett dygn gammal fick vi beskedet att han hade drabbats av medfödd höftledsluxation, vilket innebär lårbenets ledkula inte ligger rätt i höftbenets ledhåla. Om detta inte åtgärdas finns det risk för att barnet i framtiden drabbas av ankgång eller hälta.

Vad som orsakar höfledsluxation är fortfarande oklart men det finns teorier att det kan bero på ärftlighet, att mamman utsöndrar relaxin och östrogen under graviditeten eller att barnet ligger i säte.

Sonens höfledsluxation klassades som grav vilket resulterade i att han under sitt första levnadsdygn fick läggas i en sk. Von Rosen. Skenan som består av stål och gummi ”viks” runt barnets kropp för att kunna hålla benen i en sk. grodställning. Behandlingstiden brukar variera mellan 6-12 veckor och skenan får i de flesta fall enbart avlägsnas av utbildad personal.

Detta innebär att blöjor samt kläder kläs på barnet utanpå skenan vilket i sin tur kan medföra en hel del problem.

Beskedet att sonen skulle spendera sina första tre månader i en skena kom som en stor chock för både mig och maken. Den föreställningen som fanns innan sonens ankomst innefattade sonens lilla kropp tätt i min famn samt den speciella stunden när sonen skulle kläs på de första kläderna som vi så noggrant valt ut. Jag fick aldrig chans att hålla sonen nära i min famn då det ständigt fanns en skena mellan oss, den enda chansen till ordentlig närhet var i samband med sonen veckobad som utfördes i sterila lokaler på sjukhusets ortopediavdelning. De små söta kläderna som vi så noggrant valt ut fick packas och vi fick istället ge oss ut och införskaffa rymliga, praktiska kläder som hade plats för en skena.

Blöjbytena under de tre första månaderna var en historia för sig då det var omöjligt att få blöjan tätt ovanför hans rumpa. Ni minns säkert själva hur spädbarns avföring ser ut då de enbart livnär sig på flytande föda. Vi kämpade på med våtservetter och annat för att göra blöjbytena så smidiga som möjligt. Vid riktigt stora läckage var det bara till att hoppa på bussen för en timmes resa till sjukhuset där han fick möjlighet att ta sig ett extra bad.

Nu är sonen 18 månader gammal och har nyligen blivit friskförklarad från sin höftledsluxation och springer omkring precis som hans jämnåriga kamrater. Jag är tacksam över hans tid i skenan samtidigt som den har lämnat kvar en stor sorg inom mig, en sorg som grundar sig i en saknad över den närhet vi har gått miste om. Vi försöker kompenserar denna förlust men en 18 månader gammal pojke är inte alltid på humör för att mysa i mammas famn.

 Höftledsluxation är en vanlig åkomma som drabbar cirka 5 barn av 1000 födda och är 4-5 gånger vanligare hos flickor än hos pojkar. Trots dessa siffror är det sällan man hört talas om åkomman vilket lätt leder till en onödig rädsla och oro hos de föräldrar som blir drabbade. Jag hoppas att detta inlägg ska leda till en uppmärksamhet som får de drabbade föräldrar att känna att de inte är ensamma.

 Inlägget är tidigare publicerat hos Familjebloggarna.

I dagens gästinlägg hos Familjebloggarna delar jag med mig av mina tankar och erfarenheter kring sonens höftledsluxation. Det är ett viktigt ämne för mig som jag gärna vill uppmärksamma. När sonen drabbades hade jag aldrig hört talas om varken höftledsluxation eller Von Rosen skena vilket skapade en onödig oro hos mig som förälder. En större uppmärksamhet kring ämnet kan förhoppningsvis unvika en del av den onödiga oron, där man alltför ofta tror att det värsta kommer att hända.

Här kan ni läsa inlägget.

Tentan gick verkligen över förväntan då den var mycket mer enkel än vad jag hade förväntat mig. Nu är det bara till att invänta resultatet vilket oftast kan ta ett par veckor. Jag vågar aldrig hoppas för mycket då det alltid finns risk att man snurrat till svaren. Nu kan jag äntligen ta ordentligt ledigt och glömma studierna under ett par dagar. Jag älskar helgerna som ligger emellan två kurser då det oftast är de enda som är helt studiefria.

Vår dag har även bjudit på ett underbart besked. Sonen är härmed friskförklarad från sin höfledsluxation. Ingen mer hemsk röntgen eller otäck läkare som ska slita och dra i hans ben. Jag är så lycklig över detta beskedet då det innebär att vi äntligen kan lägga den perioden bakom oss. Vilken undebar start på vår helg!

Vi har nu klarat av ännu ett besök hos ortopeden. Det räcker med att jag ser byggnaden för att ångesten ska komma krypande inom mig. Den avdelningen symboliserar så mycket smärta och tårar från sonens tid i von rosen skenan. Min önskan var att åka därifrån med en friskförklarad son men tyvärr kunde inte läkaren ge oss det beskedet. Röntgenbilderna var tydligen inte helt ok och läkaren vill därför ta upp bilderna på morgondagens röntgen. Då sonen låg på gränsen för att bli friskförklarad rör det sig förmodligen om en rutinåtgärd. Just nu vill jag bara kunna gå vidare med våra liv och slippa tänka mer på von rosen skenor och sonens luxerade höft.

Denna vecka är det vad jag brukar kalla för “tenta vecka”. Det innebär mer eller mindre att all min vakna tid går åt till att förbereda inför den tenta som ska skrivas i slutet av veckan. Dessa veckor kräver oftast en hel del disciplin samt fokus på uppgiften.

Denna vecka har jag dock extra svårt att behålla mitt fokus då det på onsdag är en mycket viktig dag. Det är dagen då sonen ska till ortopeden och förhoppningsvis bli friskförklarad från sin höftledsluxation. Jag har längtat till den dagen samtidigt som den framkallar en hel del känslor och nervositet. Tänk om hans höftled inte utvecklats som den ska? Kommer han då bli opererad eller hamna i någon annan form av skena? Jag vågar knappast tänka tanken då hans tid i skenan är ett smärtsamt minne. Under de första tre månader av hans liv kunde han inte ligga hud mot hud då det alltid fanns en skena mellan oss. De enda tillfällen vi fick hålla honom riktigt nära var när vi åkte till ortopeden  för hans veckobad. En skadad höftled är inte något livshotande och många barn drabbas av mycket värre öden. Det tar ändå inte bort det faktum att jag känner en viss sorg över det jag missade under sonens första månader i livet. Det var en tung tid som nyblivna föräldrar då saker och ting plötsligt blev mer komplicerade och inte alls som vi hade föreställt oss.

Sonen knappt 1 dygn gammal  i sin skena som blev en del av honom under 12 veckors tid.

Skenan böjs fast kring barnet. Blöjbyten var alltid ett spännande moment då blöjan fick fästas runtomkring skenan på ryggen. Bilden föreställer ej sonen utan är lånad från denna artikeln.

Tidigare inlägg om höftledsluxation.

De senaste dagarna har sonen visat ett tydligt intresse av att vandra iväg på egenhand med hjälp av hans gåvagn. Han har under en längre period gått sidleds runt möbler men det skiljer sig en del från att gå “på riktigt” med hjälp av diverse stöd. Det har även funnits tillfällen då han har lyckats hålla sig stående utan något som helst stöd. Som förälder är detta självklart ett enormt framsteg hos sitt barn och man blir fylld av en stolthet över sitt barns nya prestation.

För oss är det en dubbel glädje då sonens varje framsteg som kan lede till en framtida gång är ett tecken på att hans höft har utvecklat sig precis som den ska. Jag har ju tidigare nämnt att sonen fick spendera sina första 3 månader i en Von Rosen skena eftersom han föddes med en grav höftledsluxation. Efter sin behandling har han genomgått en kontroll där han röntgades men det återstår ännu en kontroll, som kommer att ske när han varit gående utan stöd i ca 2 månader. Hans höft ser vid nuläget återställd ut men han kommer inte bli helt friskförklarad förrän efter den sista kontrollen. Jag har hört talas om barn som genomgått sin behandling men där man sedan upptäckt att deras höft inte utvecklats som planerat utan de har hamnat ännu en gång i någon form av skena alternativt fått genomgå operation. Dessa behandlingar som sker när barnet är äldre får oftast pågå under en längre tid som innebär ett stort hinder för barnet eftersom de, pga av skenan, får en nedsatt förmåga att röra sig. Det är extremt ovanligt med barn som hamnar i skena vid en äldre ålder men det finns alltid en liten risk.

Denna lilla risken försöker jag bortse ifrån och istället njuter av sonens glädjande ansiktsuttryck när han äntligen kan röra sig genom rummet utan att behöva krypa.