Post Tagged ‘föräldraskap’

Sedan sonen startade sin inskolning har han visat en helt ny längtan efter hemmet. Han pratar upprepande om att åka hem så fort vi går utanför dörren. Direkt när vi kommer för att hämta honom på förskolan säger han frågande “hem”. Han upprepar frågan konstant till vi närmar oss ytterdörren. Han frågar sällan om att gå ut som han gjorde tidigare och verkar trivas mer i hemmets lugna vrå. Hans hemlängtan har inneburit att jag har försökt planera om våra kommande helger för att kunna spendera mer tid hemma. Jag tolkar hans beteende som att han har ett behov av att komma till ro efter alla nya intryck i samband med inskolningen. Det är en stor omställning att vistas 25 timmar i veckan på en förskola jämfört med att spendera nästan all sin tid hemma. Jag har själv liknande behov när jag startar ett nytt jobb eller upplever andra omställningar i livet. Hemmet blir den plats där man får en chans att återhämta sig och komma till ro.

Hur tänker ni kring ämnet? Kan även småbarn uppleva ett behov av att få vara hemma?

Nina skriver ett blogginlägg angående barns långa dagar på förskolan vilket skapar en del upprörda känslor hos hennes läsare.

I tidigare inlägg har jag belyst samma ämne och jag håller med om hennes åsikter gällande barns långa dagar på förskolan. Förskolan är en intensiv plats med stora barngrupper vilket tröttar ut barnen. Barnen behöver dessutom få umgås med sina föräldrar för att återhämta sig och uppleva hemmets trygga vrå. Barn har inte lika mycket ork som vuxna och de har inte har heller samma möjlighet att rensa bland dagens alla intryck. Trots detta har barnen längre “arbetsdagar” än sina föräldrar. Många föräldrar anser att de inte har något val utan att barnen måste vistas mer tid på förskolan än vad de gör i hemmet.

Jag tror att man som individ måste vara medveten om de val man gör i livet. Hur hårt det än är handlar det nästan alltid om att man gör ett val. Istället för att välja att tränga in sig i en liten tvåa tillsammans med sina två barn väljer man att jobba extra för att ha råd med bostaden där familjen trivs. Man anser sig inte kunna leva utan bilen och jobbar därför heltid för att finansiera kostnaden. Det är dessutom otänkbart att leva på pasta och ketchup flera dagar i veckan och man väljer att lyxa till maten minst 1 gång i veckan. Barnens kläder ska vara nya och att handla på seconhand eller använda tygblöjor är otänkbart. Man väger för och nackdelar för att ta det beslutet som passar sin familj.

I vårt fall har vi valt att skola in sonen vid 2 årsålder trots att vi egentligen hade velat vara hemma med honom i ca ett halvår till. Jag har valt att återgå till mina studier för att avsluta min utbildning för att förbättra vår nuvarande ekonomiska situation. Detta är vårt val för det är ingen som tvingar oss att placera sonen på förskolan. Jag hade kunnat välja att vara hemma ett halvår till men då hade vi förmodligen fått leva på nudlar och knäckebröd. Jag väljer en ekonomisk trygghet framför tid tillsammans med sonen. I framtiden kanske jag dessutom kommer att välja att låta sonen var lite längre dagar på förskolan för att få tid till studierna. Maken kanske kommer att välja att inte gå ner i tid på sitt jobb för att behålla hans nuvarande månadslön vilket innebär att även sonen får vara längre dagar på förskolan, trots att vi helst hade haft honom hemma hos oss. Livet är fullt av valmöjligheter beroende på vad man väljer att prioritera.

Andra bloggare om ämnet.

Dagens lämning på förskolan gick verkligen över förväntan. Endast ett par tårar fälldes när vi kom dit och vid avskedet blev han “bara” lite tårögd. Är det en tillfällighet att det gick så bra när maken var med eller utstrålade han ett lugn som jag annars saknar? Har jag trots allt en oro inom mig som sonen känner av?

På min väg ut från avdelningen efter dagens tårfyllda avlämning på förskolan mötte jag en av sonens “fröknar”. Hon stannade upp en stund och frågade hur jag mådde vilket resulterade i att jag lät tårarna fall. En kram senare konstaterade hon att det inte enbart är sonen som går igenom en jobbig process. Min egen process är lätt att glömma bort samtidigt som den ständigt finns där. Jag lämnar av sonen med en klump i magen, känner han av min klump trots att jag gör mitt yttersta för att dölja den? Hon sa att det viktigaste jag kunde göra nu är att fokusera på min egen pågående process. Om jag blir trygg i sonens inskolning kommer det att påverka hans trygghet. Som förälder blir man ofta alltför fokuserad på barnets välmående att man längs med vägen tappar bort sig själv.

Jag har återigen lämnat sonen gråtande på förskolan. Idag började tårarna redan i hemmet när sonen förstod att vi skulle ge oss iväg. Han grät och skrek samtidigt som han sa “Mamma obba (jobba), pappa obba”. En del av mig tänker att denna seperationsångest kanske är oundviklig och att han så smånigom kommer att förstå att jag kommer tillbaka för att hämta honom. Förra veckan var han så positiv till att vara på förskolan och denna veckan är han det motsatta. Kan det bero på en insikt i att han ska vara själv på förskolan, något som han kanske inte riktigt tidigare insett?

Jag får ofta höra att det är svårare att skola in barn som är runt två-tre år vilket jag tror stämmer när man ser på det ur förälderns perspektiv. För föräldern är det definitivt svårare eftersom ett mer medvetet barn kommer att protestera på ett helt annat sätt än en omedveten ettåring. Hans protester är dock ett sundhetstecken eftersom det nu sker en stor förändring i hans liv.  Det bästa vi kan göra nu är att försöka bekräfta hans känslor och förklara för honom vad det är som håller på att ske.

Sonen lämnades nyss gallskrikande på förskolan. Hans rop efter “mamma” hördes ända ut till entrén. Det är svårt att veta om hans tårar beror på en seg förkylning eller en ovilja att vara där. Jag tyckte han verkade frisk imorse men hur korrekt är den bedömningen när den sker i hemmets trygga vrå. Det känns som att jag sviker honom när jag lämnar honom gråtande i en ny och främmande miljö. Hur ska jag veta om jag tagit rätt beslut när allt känns så fel? Är det mina känslor eller mitt förnuft som talar?

Efter ett tårfyllt samtal med maken ska jag nu skingra tankarna med en shoppingrunda tillsammans med svärmor.

Maken har idag fått ta ut sin allra första VAB-dag. Under tiden som han är hemma och torkar sonens snoriga näsa passar jag på att jobba lite för att få in lite extra pengar till hushållskassan. Det var lite otur med sonens val av dag eftersom jag enbart har en planerad jobbdag denna veckan och den lyckas han bli sjuk på. Jag hoppas att det är en mild förkylning som drabbat sonen så att han inte missar alltför många dagar på förskolan nu i början av inskolningen.

Många föräldrar väljer att låta sitt barn använda sig av napp för att stilla deras sugbehov. Nappen blir en tröst under barnets första levnadsår och hjälper de att trygga sig själva. I takt med att barnet växer minskar deras sugbehov men den starka relationen till nappen finns ofta kvar. Nappen har blivit en central del i deras vardag och något som barnet förknippar med trygghet. Bör användandet av napp begränsas i takt med att barnet blir äldre eller låta barnet använda sig fritt av nappen?

Jag tror att det är viktigt att man succesivt begränsar användandet av nappen till exempelvis sovstunderna. Napp är ett bra sätt att låta barnet trygga sig själv men samtidigt har användandet flera negativa aspekter. Många tänker främst på barnets språkliga utveckling samt hur nappen påverkar barnets tänder. Det få reflekterar över är om nappen kan påverka barnets emotionella utveckling. Jag tror att ett barn som får fri tillgång till napp får mindre möjlighet att lära sig att trygga sig på andra sätt. jag tror att barnet bör få en chans att uppleva sorg och frustration för att lära sig hantera dessa känslor utan nappens hjälp.

Jag tror att det är viktigt att avvänjningen sker i etapper och att man kanske börjar med de stunder då barnet oftast är på bäst humör. Det kommer förmodligen skrikas och gråtas en hel del över bortplockandet eftersom barnet plötsligt blir tvungen att hantera sina känslor utan en av sina viktigaste trygghetsföremål.

Hur ser ni på barns användande av napp och tror ni att nappen kan ha en negativ inverkan på barnets emotionella utveckling?

Jag fick idag en tillsägelse/uppmaning av personalen på förskolan angående mitt bruk av ordet nej gentemot sonen. När han startar igång sin upptäcksfärd där han gör  allt det som han inte bör göra resulterar det ofta i att jag i slutandän springer efter honom och låter som en trasig cd spelare som enbart spyr ut ordet ”Nej!” Personalen har uppmärksamma detta och uppmanade mig att istället försöka förstärka hans positiva beteende samt prata kring handling/konsekvens istället för att nästan enbart markera med ordet “Nej!”

Det var väldigt intressant att personalen hade uppmärksammat detta eftersom postiv förstärkning är någonting jag eftersträvar i sonens uppfostran. När jag är trött, vilket jag varit under de senaste dagarna, tappar jag helt min fokusering och allt det jag strävar efter i min föräldraroll. Ibland behövs det en utomstående för att uppmärksamma ens negativa beteende, ibland känns det som att man drabbas av tunnelseende.

På torsdag är det dags för sonen att börja sin inskolning på sin nya förskola. Det känns som en skrämmande förändring som alltför ofta bildar en klump av ångest i min mage.
Pedagogerna på förskolan verkar vara ett positivt och engagerat gäng som ser till barnens bästa. Det tar ändå inte bort den rädsla som infinner sig när jag inser att de ska ta hand om det mest värdefulla jag har. De känner inte sonen och alla hans små speciella små egenskaper som gör honom till den fantastiska lilla individ som han är. Det är jag och maken som har varit hans trygga punkt i livet men nu måste han försöka lära sig att trygga sig på egenhand. Han är snart två år gammal men fortfarande så väldigt liten för att behöva stå på sina egna ben. Jag hoppas innerligt att denna inskolning går bra och att sonen finner sig snabbt till ro i sin nya miljö.