Post Tagged ‘kärlek’
Fredagkväll
1 January, 2010 | 
Skrivet av: Jag avslutar första dagen på året med ett glas rött vin och en längtan efter min älskade make. Hans kärleksord till mig tidigare värmde mitt hjärta och nu vill jag bara komma hem, hem till hans varma famn. Denna tid ifrån varandra har gett mig den distans som jag behövde för att landa igen. Min kärlek till min make har alltid funnits där men tyvärr glömts bort av vardagens alla måsten.
Mitt besök hos släktingarna tidigare idag gick över förväntan. De lyckades hålla sig från att ge alltför elaka kommentarer och verkade nästan glada över att vi kom dit. Den ensamhet de förmodligen upplever nu när ingen längre vill träffa de har kanske resulterat i en viss insikt i hur man bemöter sina anhöriga?
Postad i 
Tags: 
Tankar om att inte älska sitt eget barn
Jag sitter här mätt och belåten efter en god sushi. Maken har bjudit över en vän och de kommer förmodligen bli sittande hela kvällen framför tv där de tar sig igenom diverse tv-spel.
Det finns en del kända bloggerskor inom bloggvärlden som nyligen blivit mammor och där man dagligen kan läsa om hur underbart deras nya liv som småbarnsföräldrar är och hur högt de älskar sitt nyfödda barn.
Jag känner verkligen inte igen mig i deras berättelser då jag kände allt annat än kärlek de första månaderna tillsammans med sonen. Mina känslor var just då i ett annat stort kaos och mitt mål var bara att överleva dagen. Jag kände mig oerhört vilsen i min nya roll som förälder samtidigt som kroppen genomgick en enorm föräldring. Kärleken som jag nu har för sonen var något som succesivt växte fram under tiden som jag lärde känna honom. Att inte älska sitt eget barn brukar vara något av ett förbjudet ämne men samtidigt verkar det inte vara alltför ovanligt.
Idag älskar jag min son över allt annat men det fanns en tid då jag ifrågasatte mitt val att bli förälder.
Att inte känna kärlek för sitt barn
Det blev en tidig morgon idag då jag tittade fel på klockan imorse. Sonen fick komma upp redan halv 6 istället för den vanliga tiden som är halv 7. Jag tyckte han verkade väldigt sömning och hade säkert somnat om imorse om jag inte kommit in och börjat dona i hans rum. Nu försöker jag få honom att vila sin förmiddagsvila men frågan är hur det kommer att fungera då vi igår valde att möblera om i hans rum. Han brukar nämligen ligga och titta och prata med oss när det är dags för vila (vardagsrummet är precis utanför barnkammaren.
Vi kan ju självklart stänga dörren men jag tycker om att ha den lite öppen så jag har uppsikt över vildingen.
Igår hittade jag min förlossningsberättelse och kom då att tänka tillbaka på förlossningen och den tiden som var precis efteråt. Något jag kan minnas stark är att jag inte kände någon vidare kärlek till min son de första månaderna efter förlossningen. Allt var så omtumlande och eftersom jag mådde ganska dåligt efter förlossningen fanns det ingen ork att knyta några starkare band. De första månaderna försökte jag bara landa i min nya roll och det fanns ett flertal gånger jag ifrågasatte vad jag egentligen gett mig in på. Vi fick ju en ganska sen start då jag låg själv i min sal de första dygnen på bb och sonen var med sin pappa.
Att inte älska sitt nyfödda barn pratas det sällan om (bortsett från förlossnings psykoser) och jag hade tron att jag skulle älska honom över allt annat så fort han var född. Visst kunde jag titta på honom och tycka att han var söt men aldrig att jag nosade på hans små fötter och fylldes av kärlek.
Jag tror att det tog minst 3 månader innan jag hade utvecklat den där riktigt starka moderskärleken. Idag är jag fylld av kärlek till honom som ibland kan kännas helt övermäktig och olik någon annan kärlek. Nuförtiden kan jag spendera evigheter med att bara sitta och studera honom och snusa honom i hans fina lilla nacke.
Det tog ett tag för kärleken att växa fram men nu är den starkare än något annat jag varit med om.
