Post Tagged ‘psykisk hälsa’

Min mamma informerade mig för ett tag sedan att hon beslutat sig för att besöka den bokmässa som anordnas varje år i min hemstad. En positiv nyhet eftersom jag vet att hon, precis som jag , älskar att läsa och gå omkring på mässor. Trots min längtan efter att få besöka mässan frågade jag inte om jag kunde följa med då min misstanke var att hon ville besöka den på egenhand. Nu har hon dock informerat mig om att hon valt att bjuda med min syster på mässan eftersom hon helst inte vill besöka den själv. Min syster som knappt läser överhuvudtaget samt bor i en helt annan stad. Jag längtar efter denna mässa varje år men har sällan råd att besöka den, slog det aldrig henne att fråga mig om jag ville följa med. Vi träffas bara under ett par tillfällen varje år och mässan vore dessutom en bra chans för oss att umgås som mor och dotter. 

Ibland har jag svårt att förstå hur mina nära väljer att agera i situationer samtidigt som det skapar en sorg att känna sig “bortvald”.

Det var trevligt att få träffa mina kusiner igen men samtidigt fick det mig att känna mig ännu mer utanför. Jag är känd som den tysta i släkten men under ett samtal där alla mina släktingar satt och spydde galla över en en annan släkting kunde jag inte hålla tyst längre utan mer eller mindre exploderade mitt under samtalet. Det blev nog en chockande upplevelse för samtalsdeltagarna och stämningen efteråt blev spänd. Jag är trött på den oförståelse  som ständigt finns i min släkt när det gäller andra människors motgångar i livet. De lyckas vända det mesta till att det blir deras problem och har svårt att se det ur den drabbades synvinkel. 27 års tystnad är nu förbi och jag är idag tacksam över att jag vågade säga emot trots att det förmodligen kommer att innebär ett ännu större utanförskap.

Som jag tidigare nämnt i bloggen har jag under flera års tid lidit av en extrem flygrädsla. Som liten älskade jag att flyga men i samband med min depression vände det till en stark rädsla. Rädsla för det trånga utrymmet och tanken över att jag befinner mig högt upp över marken utan kontroll över situationen. Min rädsla har under de senaste åren fått mig att undvika flygresor men nu kände jag att det var dags att ta itu med min rädsla.

Jag förberedde mig inför flygningen med att ifrågasätta tankarna när jag upplevde minsta lilla ångest. Hur stor är risken för att det ska hända något? Varför väljer många att flyga om det vore farligt? Jag försökte även att jämföra flygresan med en vanlig bussresa, en flygtur är bara ett annat sätt att resa och det är egentligen inte någon större skillnad. Luftgroparna liknar gropar som uppstår i vägen där bussen kör.

Under flygturen försökte jag hålla tankarna på tidningen jag bläddrade i, sonen som satt i makens knä eller smörgåsen som jag åt. När jag tappade min fokusering och upplevde ångest arbetade jag bort den med hjälp av djupandning.

Min rädsla infann sig enbart under mycket korta stunder och jag kan definitivt tänka mig att sätta mig på ett flygplan snart igen.

Jag blev rekommenderad boken Fri från oro, ångest och fobier skriven av Maria Farm och Håkan Wisung men hann tyvärr inte läsa den.

Denna veckan är en mycket händeslerik vecka i vårt liv då vi på torsdag reser iväg till sonens farfar på en spontan semester. Sonen har inte träffat sin farfar sedan förra hösten och det är mycket som har hänt sedan deras förra möte. Han är inte längre en liten bebis utan ett litet barn med en egen identitet.

Den ursprungliga planen var att de skulle resa till oss och vistas här under ett par dagar men pga av diverse motgångar togs beslutet att vi istället ska resa till dem. Ett underbart beslut om det inte vore för sättet som vi kommer att färdas på, nämligen med flyg.

Jag är extremt flygrädd och har därför valt att inte flyga under x antal år utan väljer hellre att färdas med exempelvis tåg. Detta minskar definitivt inte min rädsla utan risken är att jag kommer att bli mer rädd ju längre jag undviker flygresor. En del av mig kände att det var dags att ge det ett försök men samtidigt ångrar jag att jag inte valde att protestera.

Jag kommer förmodligen vara i upplösningstillstånd på torsdag men den har kampen kommer inte min rädsla få vinna. Vid tidigare flygturer har jag oftast valt att lugna mig med hjälp av mediciner eller ett par glas vin. Denna gången ska jag istället möta min rädsla och förhoppningsvis lära mig att hantera den.

Maken överraskade mig igår med ett spännande paket innehållande den nya boken Lyckofällan. Boken bygger på ACT-metoden, en tredje vågens KBT som fokuserar på mindfulness och ett nytt sätt att se på tankar och känslor.

En märklig gåva att få från sin make om fallet inte vore att han är väl insatt i bla KBT, DBT och mindfulness. Efter samråd med maken har jag nu fått tillåtelse att avslöja att han arbetar som terapeut inom psykiatrin (vi möttes för många år sedan på en psykiatriutbildning). Han är en skicklig terapeut och de som får honom som behandlare är verkligen lyckligt lottade. Jag får nöja mig med att han ger mig lämpliga böcker och fungerar som ett slags “bollplank” när det uppstår frågor kring det jag läser.   

Boken påstås vara en mer lättläst bok än företrädaren  Sluta grubbla börja leva av Steven Hayes, som jag gav upp för länge sedan. Jag hade dock föredragit en mer lättsam bok åt tantsnusk hållet men vad gör man inte för den man älskar

Jag överlevde den första arbetsdagen men hade tyvärr bara en enda kund som handlade under hela dagen. Det var extremt lugnt i butiken och jag misstänker att de flesta satt hemma och tittade på det  stora bröllopet.

Jag känner en viss stolhet över att jag vågade ge dagen en chans och det verkar som om detta kan leda till lite extra arbete. Samtidigt känner jag mig fortfarande extremt ovan i min nya roll, en del av mig vill bara strunta i det och ge upp. Det kändes stundvis som att jag inte alls hade kontroll över situationen och jag ville helst bara springa därifrån. Om jag tar den enkla vägen innebär det att jag slipper sätta mig själv i nya utmanande situationer. Livet fungerar ganska bra när jag slipper stå inför nya utmaningar och kan hålla mig till det som upplevs bekvämt. Det är då som tankarna samarbetar med mig eftersom jag redan är övertygad att jag klarar av uppgifterna.  Jag kommer arbeta en hel del med mina tankar inför nästa arbetspass då det just nu är min oro och nervositet som är min största fiende.

Jag blir glad av att läsa  dessa inlägg samtidigt som jag känner en viss “skuld” över att jag sällan upplever en komplett lycka. Ständigt på väg i mina tankar och med en förmåga att upptäcka minsta lilla fel i min omgivning är jag nästan aldrig ordentligt nöjd. Jag strävar alltid efter något “bättre” men kommer jag vara nöjd med livet när jag är där? Förmodligen inte då det inte är min omvärld som gör mig besviken utan mina tankars förmåga att påverka det jag upplever. Jag måste lära mig att leva och njuta av livet här och nu, annars finns risken att jag sitter där som en gammal tant och upptäcker att jag har gått miste om livet.

En grå dag full av nedstämdhet. Allt känna trist och jobbigt och livslusten är obefintlig. Man ska fokusera på det positiva i livet men hur gör man det när även det positiva omvandlas till något negativt. Allt känns befläckat av mina känslor och jag ångrar att jag inte valde en dag i sängen, gömd från mina spöken av känslor. Vem är den där personen i spegeln med grå hud, trötta ögon och risigt hår. Dagen är full av måste, det är återigen dags att ta på sig masken utan känslor, låta min autopilot ta sig igenom dagen och stänga ute omvärlden, ingen kommer att ana mina sanna känslor när jag ler artigt mot dem på gatan.

Efter mitt möte med kursledningen tog jag beslutet att det inte längre är värt att kämpa för ett godkänt inom denna kursen. Jag har läst den utöver de obligatoriska kurserna och kommer därför inte behöva den när jag tar min examen. Musiken är bra att ha med sig när jag väl startar mitt yrkesverksamma liv och det finns möjlighet att ta igen de missade momenten när situationen ser annorlunda ur. Gitarren kommer jag fortsätta spela på eftersom det är en del jag alltid längtat efter, skillnaden är att jag nu kan spela när jag känner för det och inte enbart för att jag måste.

Jag kan efterhand erkänna att jag förmodligen tog mig vatten över huvudet men samtidigt tacksam över att jag såg varningssignalerna i god tid. Min hälsa kommer före allt annat, en kurs kan man alltid ta igen men det är dessto svårare att ta sig upp ur en depression. Mitt nästa steg är att försöka komma i kontakt med en billig och bra kbt terapeut, mitt sätt att falla handlöst varje gång det blir för mycket motgångar är något jag måste arbeta med eftersom mitt sätt att hantera mina motgångar inte är hållbart i längden. Det svåra är att hitta någon som inte ruinerar mig på köpet, man är sällan är rik som student och småbarnsförälder.

Jag är nu på väg mot ännu ett nervöst moment. Denna kursen är nog det bästa som hänt min personliga utveckling under de senaste åren. Jag som annars brukar oroa mig för vad andra människor ska tycka blir ständigt utmanad av alla dessa framföranden. Det hör annars inte till vardagen att man blir “tvingad” att spela upp låtar, där man egentligen inte kan accorden, för andra vuxna och barn. Min scenskräck blir mindre för varje dag som går och jag har nästan slutat bry mig om jag skämmer ut mig eller inte. Det viktigaste är ju ändå att jag har kul och bjuder på mig själv