Post Tagged ‘släkt’

Det var trevligt att få träffa mina kusiner igen men samtidigt fick det mig att känna mig ännu mer utanför. Jag är känd som den tysta i släkten men under ett samtal där alla mina släktingar satt och spydde galla över en en annan släkting kunde jag inte hålla tyst längre utan mer eller mindre exploderade mitt under samtalet. Det blev nog en chockande upplevelse för samtalsdeltagarna och stämningen efteråt blev spänd. Jag är trött på den oförståelse  som ständigt finns i min släkt när det gäller andra människors motgångar i livet. De lyckas vända det mesta till att det blir deras problem och har svårt att se det ur den drabbades synvinkel. 27 års tystnad är nu förbi och jag är idag tacksam över att jag vågade säga emot trots att det förmodligen kommer att innebär ett ännu större utanförskap.

Den senaste dagen har jag upplevt en enorm saknad efter mina föräldrar. Jag upplever en längtan efter en varm trygg kram från min mamma. Dessa känslor skapar lite av en konflikt inom mig då jag inte har någon nära relation med min mamma. Den nära relationen existerar inte men samtidigt gör den ändå det. Ett band som lever kvar trots våra olikheter. Ibland vill jag bara gråta över det avstånd som finns mellan oss. Jag saknar henne något oerhört just nu och det jobbigaste är att jag inte har förmågan att berätta det för henne.

I min släkt har jag alltid varit en avvikande individ då mitt sätt att resonera i livet skiljer sig markant från “deras”. Ibland upplever jag det som om de har liknande åsikter vilket säkerligen beror på den gemenskap som uppstår när man bor nära varandra. När det gäller de flesta livsfrågor går de utefter vad som är “normalt” och vad man bör göra. Detta gäller även frågor kring barnuppfostran. Jag får ofta frågor kring diverse ämnen som tex. när jag ska vända sittdelen på sonens vagn så att han sitter ifrån
mig eller varför han inte går i förskolan. I samband med dessa frågor får jag ibland motta en hel del kritik kring våra val. Jag har alltid varit en person som inte bryr mig om vad som anses normalt eller vad man bör göra. Mina beslut kring de större frågor gällande sonen bygger ofta på en hel del efterforskning. När jag försvarar våra beslut genom att presentera den fakta som vi anser betydelsefull känns det ibland som om släkten tycker att jag är en märklig individ. En märklig individ vars åsikter skiljer sig från deras och som grundar sig på fakta, inte vad alla andra anser att man bör eller ska göra.

Det är sista kvällen med familjen då det imorgon är dags för oss att resa hem. Jag har en enorm hemlängtan och det ska bli underbart att få slänga sig ner i sin egen soffa tillsammans med maken igen. Vi har haft en trevlig semester och sonen har fått möjlighet att busa med alla sina släktingar. 

Dagens släktmiddag kändes dock som ett inte alltför genomtänkt beslut då det sjuka barnet var sjukare än vad jag väntat mig. Jag hade fått information om hosta och lite feber. Den informationen fick mig självklart att tro att barnet var uppe och hyffsat pigg. Det stackars barnet sov sig igenom hela middagen och verkade inte alls må bra. Jag önskar att jag tagit beslutet att avboka middagen men gick efter föräldrarnas bedömning. Det är inte rätt mot någon att bjuda in gäster när man har ett barn som är riktigt sjuk då barnet behöver vila och en chans att återhämta sig.  Jag hoppas att sonen klarat sig från smittan för annars väntar det ännu en period med feber och nattvak.

Det är den första dagen på det nyå året och jag står ännu en gång på perrongen väntande på ett tåg. Gårdagens firande blev lugnt men nattens sömnbrist i kombination med dagens oro inför vårt kommande möte har gett mig en sprängande huvudvärk. Det faktum att det för tillfället pågår en konflikt mellan min pappa och min farmor som fått oanade konsekvenser gör inte resan lättare. Jag tror sällan att människor medvetet sårar andra i sin omgivning men i detta fallet vet jag inte vad jag ska tro. En känsla säger mig att detta är sista gången jag får möjlighet att träffa båda mina farföräldrar. En tragisk tanke som inte framkallar någon sorg inom mig. Kommer de bli saknade?

Jag är en person som är mycket medveten om mitt utseende till en sådan grad att det nästintill kan gå för lång. De dagar jag inte känner mig riktigt nöjd med hur jag ser ut kan påverka mitt mående så pass att det upptar en stor del av mina tankar.

När jag kommer reser till min släkt ökar denna medvetenhet så att den skapar en ångest inom mig. Detta beror säkerligen till stor del på att mina släktingar gärna påpekar de negativa drag som finns i ens utseende. Dessa påpekanden är något jag har växt upp med och som ett tag blev ett naturligt inslag i mitt liv. Nuförtiden kan det oftast få mig att känna mig obekväm då jag känner mig granskad. Jag är fullt medveten om de extra kilo som jag har lagt på mig under det senaste året eller håret som verkligen är i behov av en klippning och behöver verkligen inte någon som påpekar det för mig. Ibland önskar jag att det fanns mod inom mig att berätta för personerna att deras kommentarer sårar mig, istället väljer jag att bita ihop för att sedan låta tårarna komma när jag är ensam och ingen kan se mig. Imorgon ska jag hem till den som är absolut värst på att ge elaka kommentarer. Då jag de senaste åren blivit mer medveten om mitt eget mående är det människor som jag inte träffat på över 1 år. Deras tid i livet börjar rinna ut så detta kanske blir sista chansen för mig att träffa de. Jag fasar inför morgondagen och hoppas att den mycket bittra tanten (som även är min farmor) har vaknat  på sin bästa sida.