Post Tagged ‘småbarn’

Det dyker stä digt upp diverse forskningsrapporter om huruvida förskolan är en lämplig plats för småbarn. Den senaste artikeln på aftonbladet belyser de positiva aspekterna för småbarn som vistas inom förskolan. Forskarna är ännu en gång oeniga om förskolans påverkan på småbarn vilket förmodligen beror på att de väljer att forska på helt skilda delar av barnets utveckling.

 Som jag tidigare nämnt i bloggen ser jag förskolan som en positiv plats för alla barn men dock inte innan tre års ålder.  Under barnens första levnadsår pågår det en viktig anknytning till föräldrarna som är grundläggande inför den framtida relationen. En tidig inskolning kan i sin tur påverka den viktiga anknytningen till föräldrarna. Barn under tre års ålder behöver stöd och trygghet av en vuxen. I hemmet finns det alltid en förälder i närheten som kan trösta och stötta när barnet behöver det, inom förskolan ansvarar oftast en pedagog för ca 5 stycken barn vilket innebär att de inte har möjlighet att finnas där för barnet på samma sätt som föräldern. En bra pedagog kan aldrig ersätta föräldern eftersom det är där som barnet upplever den största och viktigaste tryggheten.

Trots mina (och makens) åsikter inom ämnet har vi nu valt att skola in sonen innan tre års ålder.Vi har inte längre råd att vara hemma med sonen samtidigt som min energi börjar att ta slut. Verkligheten ser inte alltid ut som man önskar och detta beslutet är nu det bästa för vår familj.

Läs gärna tidigare inlägg inom ämnet: http://www.studentmamman.se/?p=530 samt andra bloggares åsikter.

Jsag har alltid trott att barns “våldsamma” beteende är något de får lära sig på förskolan av andra barn. Ett barn som inte vistas på förskolan bör väl ändå inte lära sig att bita, riva, nypa och slå sina föräldrar?

Detta verkar dock vara en av sonens nyupptäckta färdigheter eftersom han numera både kan nypas, rivas, bitas och även vifta till med armen så att det efterliknar ett slag. Vart kommer detta beteende ifrån? Varken jag eller maken slår eller biter varandra eller sonen så det måste vara något han själv testat sig fram till. Rivandet ökade under en period vilket förmodligen berodde på att han upptäckta det gensvar hans beteende fick. Det är sällan han är våldsamm när han är arg utan enbart när han busar med oss, vårt tillrättavisande ger motsatt effekt och leder till att han skrattat och försöker riva oss igen. Det är en svår balansgång eftersom jag ibland kan uppleva att det bästa är när man inte alls reagerar som förälder men samtidigt vill man markera att det inte är ok att vara våldsam.

Om detta beteende kommer efter två år i hemmets trygga vrå vill jag inte ens föreställa mig vilka färdigheter han kommer visa upp efter en tid inom förskolan.

Sonen och maken har nu varit borta i snart 3 dygn och ännu har jag inte fått uppleva den där saknaden som alla i min närhet påstår att jag kommer att uppleva. Sanningen är den att jag knappt saknar sonen alls eftersom jag är upptagen av att njuta och bara ta hand om mig själv. Jag vet att jag kommer möta honom igen i slutet av nästa vecka och då ta igen den tid vi missat tillsammans. En del av mig känner att dagarna rusar iväg för fort och jag  hade fömodligen inte tackat nej till ytterliggare ett par dagar i min ensamhet.
Jag kan inte undgå att få lite dåligt samvete över att jag inte saknar min son mer. Människor i min omgivning höjer på ögonbrynen när jag berättar att vi ska vara isär i en vecka. Många berättar att de aldrig skulle välja att vara ifrån sitt barn så länge och kan inte förstå att jag inte längtar ihjäl mig.
Vad är jag för en hemsk mamma som inte längtar efter mitt barn? Förmodligen beror en hel del på att jag är en mamma som är i stort behov av egentid och som är medveten om att vi snart kommer att ses igen. Det faktum att jag inte saknar sonen mer innebär inte att jag älskar honom mindre utan att jag för den första gången på två år lägger fokuseringen på mig och mitt välbefinnande. Mina tankar är ständigt upptagna av att göra allt det där som jag länge längtat efter. 

Det känns nästan lite “fel” att påstå att man inte saknar sitt barn mer. Hur kommer det sig?

Nyss hemkommen från Rytmiken och det var en mycket bestämd lite son som inte var det minsta intresserad av dagens övningar. Han körde sitt eget lilla Rytmik pass med en svettig mamma springande efter sig som försökte hindra honom från att riva ner halva stället. Jag misstänker att dagens humörsvägningar kan bero på ännu en tandsprickning eftersom han vandrar omkring med hela handen inne i munnen. Tar dessa eviga tandsprickningar aldrig slut? Man hinner ju knappt återhämta sig från en tandsprickning innan nästa startar igång. Sonen verkar ofta uppleva ett obehag i samband med att kindtänderna ska upp och det finns inte så mycket att göra som förälder förutom att vänta ut det onda.  Har du något tips på hur man kan underlätta tandsprickningen för barnet?

Hittade denna lista hos growingpeople:

När ungefär kommer mjölktänderna?

	Överkäken	Underkäken
Framtand 1	10 månader +-3	8 månader +-4
Framtand 2	11,5 månader +-4	13 månader +-5
Hörntand	19,5 månader +-5	19,5 månader +-5
Kindtand 1	16 månader +-4	16 månader +-4
Kindtand 2	29 månader +-7	27 månader +-6

Källa: Growingpeople

Jag har tidigare trott att alla tänder bör vara framme innan två års ålder men tydligen kan tandsprickningen pågå ända upp till tre års ålder.

När sonen vilar passar vi på att förbereda kvällsmaten, en stor plåt med lasagne som förhoppningsvis kommer bli vår räddning under många stressade middagar framöver. Vilken skillnad det är att laga mat utan en gnällig son springande runt benen. Matlagningen har blivit ett stressmoment den senaste tiden vilket leder till att vi nästan enbart håller oss till snabblagade rätter. Sonen är ett matvrak som klättrar upp i sin stol så fort han hör en kastrull skramla i köket, där sitter han sedan gnällande fram tills maten är färdig och kliver enbart ner för att dra den som lagar mat i benen. Vi försöker dela upp oss och låta den andra leka med sonen i ett annat rum, inget hjälper och han ska tvunget vara runt den som står med maten. Jag blir oerhört stressad av sonens gnäll och påkallande av uppmärksamhet samtidigt som jag försöker fokusera mig på matlagningen.
Hur gör ni för att hålla barnen “lugna” när ni lagar mat?

Utanför hör jag sonen gnälla och misstänker att han är inne i en “leka med allt jag inte får” fas. Maken försöker göra allt för att distrahera honom och har tom plockat fram sin gamla blockflöjt. Maken tjuter i sin blockflöjt (som han knappt kan få en enda ren ton ur) och sonen röjer frustrerat runt i lägenheten. Mer studiero än så här blir det sällan i ett hem med en aktiv son på 1½ år och en ännu mer aktiv make på 32 år ;-)

Sonen går från den ena förbjudna saken till en annan. Jag blir snart tokig och undrar om det någonsin kommer att ta slut. Jag längtar hem till vårt barnsäkrade hem där man slipper oroa sig för att sonen ska förstöra halva inredningen.

Nyss tillbaka från en dag med min syster och hennes familj. Huvudet värker och vi är ett par mycket trötta föräldrar. De två lekande barnen var lika aktiva och högljudda som en hel förskola. Det är härligt att se de tillsammans men samtidigt tur att det inte blir så ofta

Sonen beslutade sig för att starta denna morgon innan klockan 5 imorse. Jag har ett hemskt morgonhumör och tvn fick bli min och sonens räddning denna morgon. Vissa stunder handlar föräldraskapet enbart om att överleva och undvika allt onödigt motstånd.

Vi är två mycket trötta föräldrar som har kämpat oss igen den första delen av resan. Sonen var på sitt sämsta humör och inget av våra vanliga knep fungerade. Jag är verkligen tacksam över att vi var två föräldrar denna gången som kunde turas om att hålla sonen någorlunda lugn. Det var synd om resenärerna som hamnade i samma vagn som oss och ännu en gång ifrågasätter jag avsaknaden av en familjevagn. Med en son som äntligen somnat och en stor kopp latte känns den sista biten av resan som en enkel utmaning.