Post Tagged ‘uppfostran’

Jag fortsätter mina reflektioner i den debatt som pågår kring tv tittande och dess skadliga effekter på barn under 2 år. Hur skadligt är tv tittande för små barn och vilka forskningsrapporter stödjer påståendet att det är skadligt? Jag har under flera års tid fått läsa att tv är skadligt för barn under 2 år. Som en mamma mån om sitt barns bästa är detta något jag har tagit till mig utan att egentligen ifrågasätta på vilka grunder dessa påståenden bygger. Man talar om snabba klipp och att barnen går miste om kvalitetstid tillsammans med föräldrarna.
Ett landskap som susar förbi under tågresor är för mig mer obehagliga “snabba klipp” i jämförelse med ett tv program, varför “förbjuds” då inte barn under 2 år att åka tåg? Kvalitetstid tillsammans med föräldrar är självklart att föredra men att titta på ett tv program tillsammans kan vara ett sätt att umgås.

Barns tv tittande är ett område där det finns många starka åsikter men jag saknar den forskning som stödjer dessa åsikter. Det påstående att barn som tittar mycket på tv kan utveckla Adhd ställer jag mig mycket kritisk till. Jag har ännu inte hittat ordentliga belägg för dessa påståenden förutom de tvetydiga forskningsrapporterna från USA. Dessa rapporter visar att barn med adhd har under sin uppväxt spenderat mer tid framför tv än majoriteten. De forskningsresultaten säger mig ingenting  för hur vet man att det är tvn som är grunden för adhdn. Tvn kan likaväl varit ett sätt för familjen att “hantera” barnets adhd.
I många familjer kanske det inte är tv tittandet i sig som är skadligt utan att föräldrarna använder sig av tvn som en dygnet runt barnvakt. Dessa barn går miste om en hel del kvalitetstid tillsammans med föräldrar samt en chans att utveckla sin fantasi genom leken. Jag tror dock inte att det handlar om att barnet fått titta mycket på tv utan föräldrarnas inställning till föräldraskapet. Hade föräldrarna ägnat mer tid åt barnet om det inte fanns en tv i hushållet? Förmodligen inte utan hade då enbart använt sig av någon annan metod för att slippa umgås med sitt barn.

Barns tv tittande är ett område som är svårt att dra slutsatser kring,  är det tv tittandet i sig, barnets personliga egenskaper eller miljön som avgör resultatet. Jag tror att man som alltid får ta dessa forskningsrapporter med en nypa salt och istället använda sig av sitt sunda förnuft.

Länka gärna till forskningsresultat inom området om ni har några på lager

Klicka här för att läsa ett tidigare inlägg inom ämnet.

I min släkt har jag alltid varit en avvikande individ då mitt sätt att resonera i livet skiljer sig markant från “deras”. Ibland upplever jag det som om de har liknande åsikter vilket säkerligen beror på den gemenskap som uppstår när man bor nära varandra. När det gäller de flesta livsfrågor går de utefter vad som är “normalt” och vad man bör göra. Detta gäller även frågor kring barnuppfostran. Jag får ofta frågor kring diverse ämnen som tex. när jag ska vända sittdelen på sonens vagn så att han sitter ifrån
mig eller varför han inte går i förskolan. I samband med dessa frågor får jag ibland motta en hel del kritik kring våra val. Jag har alltid varit en person som inte bryr mig om vad som anses normalt eller vad man bör göra. Mina beslut kring de större frågor gällande sonen bygger ofta på en hel del efterforskning. När jag försvarar våra beslut genom att presentera den fakta som vi anser betydelsefull känns det ibland som om släkten tycker att jag är en märklig individ. En märklig individ vars åsikter skiljer sig från deras och som grundar sig på fakta, inte vad alla andra anser att man bör eller ska göra.

Följande samtal utspelar sig på bussen mellan en mamma och hennes ca 3 år gamla son.
Sonen sitter i vagnen och leker med en leksak. Efter ett tag beslutar han sig för att stoppa leksaken i munnen.
-Du får inte stoppa den i munnen!
Sonen fortsätter att stoppa leksaken i munnen.
-Då tar jag den för dig!
-Nu får du inte leka med den längre!
Mamman ger barnet en annan sak att leka med.
-Gör inte så med den!
-Nu blir  jag snart arg om du inte skärper dig!
-Då får du inte leka mer med den!
mamman tar även den leksaken från barnet. Barnet svarar med att börja gråta och skrika.
-Du måste vara snäll annars lämnar vi tillbaka dina skor.
-Nej, jag vill inte lämna tillbaka skorna.
-Då måste du skärpa dig annars lämnar vi tillbaka dem.

Det är tyvärr ett ganska vanligt fenomen att föräldrar använder sig av diverse “hot” gentemot sina barn för att få de att agera på ett önskvärt sätt. Jag förstår att man vid något enstaka tillfälle använder sig av det som en absolut nödlösning men tyvärr finns det föräldrar som använder sig av hot/bestraffning som en “uppfostringsmetod”. Försök att se på situationen ur barnets perspektiv. Hur hade du reagerat om någon sa till dig att du var ska agera på ett visst sätt annars blir du tvungen att lämna tillbaka den där fina klänningen du tycker så mycket om.  Ibland behöver barn hjälp att förstå varför saker och ting är på ett visst sätt, den förståelsen får de inte genom att deras föräldrar hotar eller bestraffar. Ett hot/straff kan fungera för stunden men i längden kan det få en motsatt effekt då barnet endast lär sig att den ska agera på ett visst sätt för att undvika bestraffningen.

Fotnot: Jag är medveten om att jag endast fick bevittna en liten del av situationen som jag beskriver i exemplet. Det är alltid lika enkelt att som utomstående komma med synpunkter och åsikter kring en annan människas agerande. Exemplet är till för att väcka tankar kring ens egna sätt att agera då man kanske inte alltid är medveten om hur man bemöter sitt barn.

Jag hade tidigare idag en vild diskussion tillsammans med min väninna som anser att det är av stor vikt att man uppfostrar barnen redan i tidig ålder. De ska skapas och formas efter den där mallen som visar att man är en bra samhällsmedborgare. Vart finns barnet och individen i denna uppfostran? Självklart är det viktigt med vissa ramar och regler men det är precis lika viktigt med bekräftelse och förståelse.
Jag önskar ibland att vissa föräldrar kunde lossa lite på sina hårda tyglar. Barn har en viss nyfikenhet och längtan inom sig och de kommer att utmana oss föräldrar på alla tänkbara sätt. Deras önskan, nyfikenhet och personlighet är något som ska uppmuntras och inte suddas ut.  Det är  ibland jobbigt och påfrestande att vara en förälder men visst kan det samtidigt vara härligt med alla utmaningar som vi får av barnen.

Idag är det makens födelsedag vilket innebär att jag ikväll har ätit mat och tårta i alltför stora mängder. Jag älskar att anordna diverse bjudningar och det var kul att äntligen får träffa många av våra gamla vänner igen. Det blir inte alltför ofta vi träffas då alla är upptagna på varsitt håll.

Något jag har märkt på min nuvarande praktikplats är att personalen sällan höjer sina röster eller talar med ett grövre tonfall när de tillrättavisar barnen. Detta är en stor skillnad gentemot min gamla avdelning där jag mer eller mindre blev tillsagd att höja rösten för att tillrättavisa barnen.  Jag tycker det ibland kan vara svårt att tillrättavisa de mer “utmanande” barnen utan att markera med rösten. Detta är verkligen en utmaning för mig då jag alltid använt mig av rösten för att markera. Självklart försöker jag först att tala med barnen i ett vanligt tonläge men när de inte lyssnar på vad jag säger gör jag till rösten så att de ska förstå att jag menar allvar. Jag skriker absolut inte åt barnen men däremot hörs det på mig när det har gått för långt.  
Detta är verkligen en utmaning som i grund och botten handlar om att lära känna varje barn och lära sig hur man ska kommunicera med dem för att få deras uppmärksamhet.

Idag har jag, maken och sonen varit en tur till öppna förskolan då sonen kunde behöva lite social träning efter de senaste veckornas isolering. Vi har tidigare gått på de dagarna när det bara varit småbarn tom 1 år men idag var det en blandad åldersgrupp på barn tom 6 år. Det kändes inte som rätt plats för sonen de de flesta barnen var mycket äldre än honom. Han är fortfarande i det stadiet där han mest kryper omkring och undersöker saker vilket innebar att han mest hamnade i ettt hörn tillsammans med mig och maken. De äldre barnen leker på ett helt annat sätt och då de sprang omkring en hel del i lokalen fanns det ständigt en risk för att sonen skulle bli trampad på.

Situationen blev ännu jobbigare då det fanns en tjej i 3-års ålderna där som hade en hel del ilska som gick ut över de andra barnen. Då sonen inte har möjlighet att försvara sig blev han tyvärr offer för hennes ilska ett par gånger. Jag förstår att barn kan uppleve den del ilska ibland men hennes agerande fick mig att reagera. Det var ett tillfälle då sonen försökte klättra uppför rutschkanan och hon stod bredvid. Jag plockar direkt bort sonen och vi sätter oss en bit därifrån men flickan kommer ändå springande efter och slår till sonen helt utan anledning. Vid ett annat tillfälle när sonen leker med en "pop up" leksak kommer hon fram och börjar trycka ner figurerna och klämmer sonens fingrar. Jag vet dock inte om det var av misstag men hennes mamma förklarade att hon alldeles säkert gjorde det avsiktligt. Under de få timmarna på förskolan hade den lilla flickan x antal konflikter med de flesta barnen som befann i samma rum. Mamman påstod att hennes dotter just nu befann sig i någon form av trots men jag misstänker att det låg mer känslor bakom än vanlig trots.
Det var en mycket arg liten flicka som tyvärr skrämde väldigt många barn och deras föräldrar. Att sedan hennes mamma gick omkring och suckade över allt hennes dotter gjorde fick nog inte flickan att må bättre.

Vid det här laget finns det nog inte någon som undgått att läsa att det just nu pågår en folkomröstning om huruvida Nya Zeeland ska ha kvar sitt förbud mot barnaga.
Jag tycker det är skrämmande att läsa att det finns så många människor världen över som är för att föräldrar ska  ha rätt att aga sina barn.
Vi har nog alla känt oss så arga och upprörda över våra barn att vi bara vill kasta ut barnet genom fönstret. De stunderna när barnet vägrar lyssna och hela tiden testar gränser bli en enorm prövning av vårt tålamod. När sonen för femtielfte gången är på väg att välta ner tvn, sedan bara vänder sig om och skrattar åt mig när han blir tillsagd, har jag ibland god lust att ge honom en liten smäll på fingret för att han ska förstå.  Det är här det är  vi som föräldrar måste sätta gränsen. Det är helt ok att ha dessa tankar  då vi inte är mer än människor men en helt annan sak att genomföra dem. Vad lär vi våra barn om vi agar dem? Vi lär dem att det är helt ok att använda sig av våld när någon annan inte gör som man vill. Att vi sedan berättar för våra barn att våld inte är accepterat (förutom då tydligen från förälderns sida) spelar ingen roll då barn tar efter våra handlingar och inte vad vi säger. Ett barn som blir agat får inte större förståelse för deras negativahandling utan istället betingar vi dem att vara rädda för oss som föräldrar. Barnen blir i slutändan otrygga individer som lär sig att det är helt ok att bruka våld.
Varje gång ett barn bli slaget blir det samtidigt oerhört kränkt. En kränkning som lämnar spår djupare än vi någonsin kan föreställa oss. Inget barn förtjänar denna kränkning och specielt inte från den personen som ska vara dess trygghet i livet.
Vill vi verkligen att våra barn ska vara rädda för oss? Är det inte bättre att vi lär oss att kommunicera med våra barn och lär oss andra vägar att uppfostra som inte innebär att barnen ska känna rädsla.

Läste i en artikel att vi föräldrar blivit rädda för våra barn vilket jag tror kan bero på bristen av respekt som finns hos många yngre idag. Om vi som föräldrar visar att vi respekterar våra barn kanske även de lär sig att respektera oss som föräldrar. Respekt får man verkligen inte genom att aga sina barn utan det är något som går mycket djupare än så och som handlar om ett samspel mellan förälder och barn.